Framme på SöS kaoset fortsätter
När vi kommer fram till SöS och installerar om Rasmus är jag lättad över att han överlevt transporten och vi har hamnat i ett rum som jag tror måste vara något tillfälligt, detta kan inte vara sjukhusets riktiga avdelning..
Peppe stannade kvar på Huddinge med Lexi för att kolla att allt gick. bra med henne och vi hade helt slutat packa våra saker.
Hon hade dragit sig till Rasmus sida av sängen när han transporterades, hon saknade uppenbart sin bror.
Då de måste åka i omgångar, för man bara kan transportera ett sipapbarn i taget.
Sköterskan säger till mig att hon ska åka tillbaka och hämta Lexi. Jag följer med säger jag.
Men det tyckte hon inte alls jag skulle göra.
En sköterska från SöS säger men vill du åka med så åk med.
Sagt och gjort efter vad som hänt Rasmus var saken självklar att jag skulle med från min sida.
Lexi har ett blåsljud på hjärtat och är svagare i andningen än vad Rasmus är så hon är jag osäker på om hon hade klarat vad Rasmus var med om.Hon skulle åka exakt samma transportkuvös, vilket var en lättnad för nu visste jag att allt var installerat och hade funkat.
Peppe fick springa med våra kassar och slängde sig i bilen efter ambulansen.
När han kom fram och frågade efter sina barn så fick han till svar att de inte fanns här av en sköterska på avdelningen som vände på klacken och gick.Han måste hunnit tänka tusen tankar. Men på något sätt kom han tillslut till oss..
Båda två blev svajiga på andningen och tog stryk av transporten.
De förklarade att de kunde vara så här några dagar efter en transport..?!
Det hade äldre maskiner och stället såg ut att förfalla i jämförelse med Huddinge sjukhus.
De hade inte tillräckligt med övervak till båda två när vi kom och jag ifrågasatte om ett ordentligt övervak på båda. Men de frågade om vi inte kunde välja om någon utav dem var lite bättre än den andra.
Nej båda ska ha bra övervakning sa vi. Då delar vi på dem över natten och så ordnar vi det imorgon känns det ok?
Jag var helt förstörd över den korta varslen det som hade hänt Rasmus och att slitas från alla på Huddinge. Läkare sjuksköterskor och familjer det hade blivit som ens familj som man inte han säga hejdå till!
För första gången under den här resan kände jag att jag höll på att bryta ihop. Jag kände att nu orkar jag inte mer och ville ge upp.
Vi stod där med sämre förutsättningar och personal vi inte kände, en platts som uppenbarligen inte var gjord för tvillingar.
-Nej det känns faktiskti inte ok! Inget känns ok!!! Sa jag.
Så det löste det hela med ett sämre övervak på Rasmus.
-Jo förresten får vi sova här? Något som Huddine inte kunnat svara på.
Ja det finns ett rum till er!
Klockan hann bli mycket vi åt middag runt 24.00 och jag kunde pumpa för första gången på ca 8 timmar.
Vi han sova ca en timme innan de kom in och väckte oss.De hade hittat en smitta i köket och pumpsetten skulle bytas ut mot engångspumpar.
man började fundera på vart vi kommit.
